Hej. Nu är min blogg öppen igen och här har ni en bild på det nya omslaget till boken. Bilden föreställer den mördade Erik Brännström och hans fru, eolinda, som anklagades för att ha mördat honom.




Ni kan köpa boken på nätet eller, givetvis, genom mig på min gmail adress: salkavalka55@gmail.com. Den blir då billigare 120 kr inklusive porto.

Jag kommer snart att börja dela med mig av all fin respons jag fått och all information jag fått omTeolinda och hennes historia. Jag är också glad över att kunna tala om att jag fått ett stipendium som ska täcka mina första tryckkostnader för boken. Tack Gusatf den 6 Adolfs Fond för svensk kultur som ans¨åg att jag och min bok var värda ett stipendium!

Jag vill också tacka alla som kom till den fina kvällen med Egenutgivarna på Poeten på Hörnet i november. Hoppas att det snart blir mer av den här typen av evenemang. Jag återkommer med info under våren!
http://bielkevonsydow.blogspot.se/2012/12/tack-for-en-fantastisk-kvall-pa-poeten.html.

Läs också Maria Bielke von Sydows recension på Bookiecookiez! Vi hörs!

Elisabeth

http://tidningenkulturen.se/component/content/article/177-veckans-artikel/13844-pa-drift-med-beatgenerationen

Hej. Det här är en länk till TidningenKulturen,där jag skriver både essäer, kulturartiklar och bokrecesioner. Just den här artikeln som publicerades på första sidan som veckan artikel handlar om The Beat Generation dvs Jack Kerouac, William Burroughs, Gregory Corso mfl. Jag planerar att ge ut en bok med litterära essäer och artiklar. Några smakprov finns i TidningenKulturen. Bland annat ett porträtt av den problematiska författrinnan Jean Rhys och många bokrecensioner.

Om ni är intresserade av det jag skriver kan ni ju kolla Skånes Fria tidning också. Jag har skrivit flera artiklar för läsarnas sida och nyhetssidan.

ttp://www.skanesfria.nu/byline/elisabeth-br-nnstr-m.

Jag ska antagligen åka runt Österlen framåt våren med Författarcentrum Syd och föreläsa om Teolindas Bittra Tårar,arbetet som låg bakom och hur man bär sig åt för att bli egenutgivare. Jag återkommer med mer info när jag vet något mer om upplägget.
Ha det bra!

Elisabeth

uppväxtskildringar. Hans Falk, Cecilia Gyllenhammar, Johanna Ekström

Kändisbarnens hårda liv.

Recension av tre uppväxtsskildringar.

 De tre uppväxtsskildringar jag kommer att recensera den här veckan har det gemensamt att författarna är barn till välkända storheter: Kerstin Thorvall, P G Gyllenhammar och Pär Wästberg. Rubriken "Kändisbarnens hårda liv" syftar på att de har en negativ inställning till sina berömda  föräldrar och många klagomål på den övremedelklassmiljö de vuxit upp i, trots att den för många fattiga svenskar kan förefalla bedrägligt idyllisk och åtråvärd.  

Jag har valt att börja med Hans Falks "Uppväxt", mest på grund av att Hans Falk är äldst av författartrion. Han föddes 1949 som förste son till Kerstin Thorvall och konstnären Lars Erik Falk. Paret fick sedan två söner till och båda fick senare barn med nya partners. Lars Kask, bokens huvudperson, växter upp i en småstad i Mälardalen under 1950-60-talen med en skrikig, hysterisk, alltid yrkesarbetande mamma och en snäll pappa som försöker ta sig fram som seriös konstnär genom att måla tavlor som ingen kan se vad de föreställer. Pappan är alltid hemma och ser till barnen medan mamman ofta försvinner bort. Antingen arbetar hon eller också rymmer hon eftersom hennes "känsliga nerver" inte står ut med barnen, mannen eller vardagslivet i största allmänhet.

Hans Falks bok är trevlig, ganska välskriven och underhållande när han beskriver livet i den lilla staden och alla de karaktärer som pappan, med äldste sonen i släptåg, går runt och pratar med på dagarna när hans konstnärliga inspiration sinar.Mindre trevlig är beskrivningen av den internatskola där Lars Kask går som externelev. Beskrivningarna av de gamla lärarnas hat mot socialister och deras förkärlek för nazismen och av den pennalism som råder mellan de äldre eleverna och de yngre sk "tjatten" är pregnanta och säger en hel del om den tid och miljö som författaren växte upp i och även en del om samhällets utveckling under 1960 och 1970-talen. Lars Kask blir "mod", han lyssnar på jazzmusik och Rolling Stones och blir, tillsammans med sina kompisar, en  rebell i det lilla gammalmodiga samhället som omger honom. Något som ju verkar ha varit betydligt lättare på 60-talet, då det räckte med att ha hår som räckte ner över öronen och spela rockmusik, dagens rebeller har ju ett betydligt hårdare jobb att gå in för när de försöker utmana samhället. Skildringen av Lars Kasks utveckling är som sagt riktigt bra, ibland blir det kanske lite tråkigt och jag fann att jag hoppade över en del sidor som handlade mycket om samma saker, men i det stora hela håller "Uppväxt" måttet och har en hög igenkänningsfaktor för de pojkar som växte upp under samma tid. Däremot anser jag att Hans Falks roll som sk överlevare från en hård uppväxt känns överdriven. Det fanns trots allt en ekonomisk trygghet i hemmet och en stabil förälder som barnen kunde relatera till. Om ni vill läsa uppväxtskildringar där klagomålen känns betydligt mer relevanta rekommenderar jag: "Livets Ax" av Sven Delblanc" Vägen från byn" av Henning Sjöström och givetvis "Ängeln på sjunde trappsteget" av Frank macCourt.  

Det som först och främst väckt uppmärksamhet och lett till debatt om barnens utsatta position i "Uppväxt" är naturligtvis författarens bild av Lars Kasks mamma, Christina. Mamman är , liksom sin förebild, Kerstin Thorvall, en yrkesarbetande teckenerska och författarinna som sällan är hemma och ägnar sig åt barnen och sonens förhållande till henne är dålig, för att inte säga uselt. Christina slänger maten i väggen när hon inte får som hon vill och den alltid tålmodige pappan torkar upp och slätar över. Hon beskrivs som en hysterisk, oansvarig och hänsynslös streber som hotar med att begå självmord när hon inte får sin vilja fram. När hon till slut flyttar ifrån huset och lämnar den äldste sonen kvar hos pappan och hans nya, stabilare fru, Gudrun, är sonen evigt tacksam. Jag vänder mig lite emot den här skildringen av mamman, inte bara för att Kerstin Thorvall tillhör mina favoritförfattare, utan också på grund av den saknar djup och känns för endimensionell. Alla kan förstå att det inte är lätt att växa upp med en förälder som beter sig på det här sättet och som dessutom, till råga på allt, skriver böcker om sitt sexliv och springer runt och uppför sig som en tonåring, men på något sätt känns det som om bitterheten tar över och att mamman med ett ansikte som en "hysteriskt skrikande hårdsminkad mask", mest blir någon som man börjar tycka synd om. Som den enda hårt yrkesarbetande föräldern var det trots allt hennes inkomster som betalade hyran för det stora huset och såg till att sönerna fick en ekonomiskt trygg uppväxt. Inte heller var det lätt för de kvinnor som föddes under 1920-talet att hitta sin plats i tillvaron genom 1960 och 70-talen då spelreglerna ändrades och man ofta förväntades vara både frigjord och konventionell.

Om man känner sig nyfiken och vill tillgodogöra sig en extra redogörelse över vad som hände hemma hos familjen Thorvall-Falk under den här tidsperioden rekommenderar jag Kerstin Thorvalls egen utmärkta "Oskuldens död".  Romanen fyller ut det som Hans Falk lämnat åt sidan och man får en betydligt tydligare bild av de olika familjemedlemmarnas känslor och problem. Kerstin Thorvall backar inte för att erkänna sina egna fel och brister i sammanhanget och ger samtidigt uttryck för hur en svårt neurotisk människa fungerar, eller snarare inte fungerar, inom familjen och i umgängeslivet. Hon ger också en bra bild av de övriga familjemedlemmarnas känslor och av sina svårigheter att relatera till barnen, speciellt då till den äldste sonen. I förhållandet man-kvinna känns det också som att båda två kanske ändå bar på en delad skuld till att äktenskapet såg ut som det gjorde. "Oskuldens död" är otroligt stilsäker och, till skillnad från sonens roman, vill man inte missa ett enda av de välvalda ord som Kerstin Thorvall använder sig av .För den som intresserar sig för att läsa mer om bakgrunden till de känslomässiga svårigheter som både Kerstin och hennes barn blev tvungna att genomlida kan jag förutom "Oskuldens död" rekommendera de utmärkta sjävbiografiska romanerna "När man skjuter arbetare" " I skuggan av oron" och " Från Signe till Alberte".

 

 

 

Stäpplöperskan av Cecilia Gyllenhammar.

 

 

 

"Stäpplöpare, eller sodaört: sådana växter, vilka som torra ryckas loss av vinden och rulla fram över marken." Det här uttdraget ur svensk uppslagsbok från 1955 beskriver den växt som Cecilia Gyllenhammar valt ut som symbol för sin huvudperson, överklassflickan Suss, bekant för dem som läst författarens debutroman, "En spricka i kristallen". Suss är en ung kvinna med problem, både med sig själv och med relationerna till sin familj, speciellt besvärligt har hon det med den känslokalla, distanserade mamman. "Stäpplöperskan" är en fristående forstättning till "En spricka i kristallen" och Suss, som nu vuxit upp och bor i en lägenhet i Röda Bergen i Vasastan med sin man och två små barn, kämpar för att stå ut i ett äktenskap som känns alltmer destruktivt. Samtidigt insjuknar hennes mamma i cancer och Suss får känna av sitt utanförskap när hennes syskon mangrant sluter upp runt den döende centralfiguren och lämnar henne stående vid sidan av den tätt sammansvetsade familjecirkeln. Genom de år då Suss försökt skaffa sig ett eget liv och en egen familjegemenskap har hon blivit ställd utanför den sammanhållning som råder mellan hennes föräldrar och syskon. Hon bjuds sällan eller aldrig in¨till familjemiddagar eller gemensamma resor och får i det stora hela klara sig utan pengar, trots att familjen är mycket rik. När mamman dör hamnar det mesta av hennes värdfulla lösöre automatiskt hemma hos Suss två systrar.

Det självständiga liv som Suss har slitit för att upprätthålla fungerar inte heller fullt ut. Hon irriterar sig mer och mer på sin slarvige, ansvarslöse man och börjar dra sig undan honom. Störningarna som hon haft med sig från barndomen kommer upp till ytan och Suss börjar virvla runt i Stockholmsnatten som det ogräs Cecilia Gyllenhammar valt att jämföra henne med. Hon är otrogen upprepade gånger och lämnar till sist både mannen och barnen för att resa till en ö i Grekland och leta efter ett eget sammanhang. Det tar ett tag innan hon hittar fram till något sådant. Suss "gör en Kerstin Thorvall" kan man kanske uttrycka det. Hon ligger med en hel del karlar, gärna yngre, och drar till en början till sig förakt från många av öborna. Faktum är att Cecilia Gyllenhammar ger en ganska skrämmande bild av det som många skulle vilja kalla för kvinnlig sexturism. Drygt femtioåriga kvinnor som dansar utan trosor med sina rakade kön väl synliga för unga, grekiska män och har sex under blåskimrande medelhavsnätter som verkar långt ifrån romantiska. Snarare väntar läsaren ett tag ganska förskräckt på att Suss, som till och börja med beter sig likadant, ska gå ner sig totalt och skämma ut både sig själv och andra svenska kvinnor i så hög grad att man kanske bör tänka på att välja ett annat semestermål till nästa år, speciellt om man befinner sig i övre medelåldern och reser ensam. Detta händer inte, som tur är. Suss klarar sig, hittar en man som passar henne och köper ett hus i Grekland där hon och barnen kan bo när andan faller på. Hon och hennes grekiske pojkvän delar upp året och bor halva tiden i Stockholm och halva tiden i utomlands. Efter ett tag lugnar tillvaron ner sig. Förhållandet till den före detta mannen, som urartat rejält, blir stabilare och Suss börjar äntligen fungera inom ett sammanhang som hon själv kan känna att hon valt fullt ut. Hennes relation till mamman förbättras också och Suss kan känna en form av avslut när mamman till sist går bort. Resten av familjen, pappan och systrarna, håller sig kvar ute i periforin, men Suss klarar sig bättre utan dem eftersom hennes behov av deras gillande sjunkit undan och blivit mindre viktigt .

Av de tre uppväxtskildringarna tycker jag att Cecilia Gyllenhammars är den som visar fram mest" äkta" problem. Suss behandlas snarare som en avsides, besvärlig kusin eller syssling än som en dotter eller en syster i familjen och hennes väg till en självständig tillvaro blir inte enkel. Bristen på pengar verkar också ofta vara akut och den hjälp hon får hemifrån är minimal. Högreståndshemmet hon växte upp i föreställer man sig också som både kärlekslöst och snobbigt på ett tråkigt och otidsenligt sätt. Ingen bra uppväxt miljö för en känslig och i grunden kreativ människa, kort sagt.
Tyvärr så brister det ibland för Cecilia Gyllenhammar rent språkmässigt. Dialogerna är ibland svåra att följa, rytmen i texten kan bli ganska ryckig och på vissa ställen flyter inte texten riktigt som den ska. Synd, annars är det här en riktigt intressant historia om en människas besvärliga väg mot självförverkligande och en bräcklig form av lycka.

Om man håller sig i solen av Johanna Ekström.

 

 

 

 

 

Rent stilistiskt är den här däremot en riktigt bra roman. Johanna Ekström, dotter till Pär Wästberg, använder sig av ett poetiskt, tätt och vackert språk när hon skildrar sin uppväxt på StoraSkuggan på Djurgården i Stockholm. Johanna växer upp i ett stort hus med trädgård tillsammans med sina syskon och de fullfjädrat estetiska och välformulerade föräldrarna. Uppenbarligen har detta påverkat författarens språk, delar av den här romanen är riktigt sköna att läsa och det är märkbart att Johanna Ekström tidigare skrivit poesi. Det som skär sig mot det vackra i beskrivningen av uppväxten på Stora Skuggan är att allt bara är yta, Johanna upptäcker att föräldrarnas liv är ganska sjaskigt och fult under den tjusiga fasaden. I det estetiskt inredda hemmet ruvar många mörka skuggor och under de välformulerade meningarna och perfekta satserna döljer sig både lögner och förnekelser.

Föräldrarna skiljer sig, pappan flyttar hemifrån och allt det vackra tar slut för Johanna, som är en känslig tonåring, och hon börjar ägna sig åt att förfula tillvaron för både sig själv och sina oärliga föräldrar. Hon super och bär sig allmänt destruktivt åt tills hon en dag, precis som Cecilia Gyllenhammar, hittar en egen plats i världen och sin egen sanning.

 

Det här skulle kunna ha blivit romanens styrka men tyvärr tycker jag snarare att det gör skildringen svagare. Johannas trauman känns ofta mer påhittade än verkliga och man undrar ibland vad som kunde ha hänt om hon vuxit upp i en riktigt destruktiv familj. P och M, som författaren kallar sina föräldrar, verkar ha varit kärleksfulla om kanske något självupptagna och bakgrunden känns lite för idyllisk för att vara en grogrund för starka känslomässiga störningar. Livet kan ju inte alltid vara vackert och vuxenvärlden, sedd från barnets vinkel, innehåller ju alltid någon form av svek och är full av obehagliga överraskningar. De här verkar ändå vara av det mildare slaget.  

 

Jag rekommenderar den här romanen till dem som vill läsa en stilsäker, språkmässigt begåvad författare, men till dem som vill ha uppväxtskildringar med lite mer bett och äkta känsla rekommenderar jag istället:   "Mig äger ingen" av Åsa Lindeborg, " Jakten mot nollpunkten" av Carl-Johan de Geer och "Huset vid Flon" av Kjell Johansson.

 

 



   

 

  

          

Bokrecension.

Jag hade tänkt recensera och rekommendera både gamla och nya böcker under de kommande månaderna. Jag börjar med den relativt nyutgivna "Ingmar Bergman kände aldrig skuld" av Maria Bielke von Sydow och den betydligt äldre "Sargassohavet" ( även utgiven under titeln "Den första hustrun") av Jean Rhys.

"Ingmar Bergman kände aldrig skuld" är en ganska ovanlig bok. Maria Bielke von Sydow, som här debuterar, lyckas nämligen med det som många etablerade författare eftersträvar, nämligen att åskådliggöra ett komplicerat händelseförlopp med allvarlig underton på ett enkelt och lättfattligt sätt utan att för den skull bli ytlig. Hon skriver rappt och välformulerat och läsaren lär känna och tycka om hennes karaktärer, med fel och brister. Bokens underliggande tema är skuld och första kapitlet inleds med att en av huvudpersonerna, Helena, tvingas gå till bårhuset för att identifiera sin döde lille son. Helena slits mellan övertygelsen om att hon bär ansvaret för sonens död och önskan att börja leva på nytt. På en yogakurs i Malmö träffar hon Pär, en framgångsrik författare av självhjälpsböcker med ett stort men bräckligt ego. Både Pär och Helena står inför förändrade livssituationer. Pär försöker handskas med en skilsmässa som han själv bär skulden till och Helena försöker lära sig leva igen tillsammans med sin man och den döde pojkens tvillingbror. Pär och Helena formar ett vänskapsband som håller även utanför gemenskapen på yogakursen.

Vi får också följa Sylvia, en duktig och engagerad yrkesvalsslärare, och hennes nye pojkvän, Janne.    Sylvia och Janne träffas på en klubb i Malmö och kärleken börjar växa trots att de först verkar vara varandras motpoler. Janne är, som Sylvia först noterar, en "lantis" från Småland och Sylvia själv har efter många år i Malmö blivit en inbiten stadsbo.

Helena och Pär möter Sylvia och Janne på en semester i Spanien. De har åkt dit för att koppla av tillsammans med det som finns kvar av Helenas familj, den förstående men trötte mannen Niklas och den döde Robins tvilling, Alvin. Umgänget på semestern fungerar bra och efter hemkomsten bestämmer de sig för att forsätta träffas. Spännande saker börjar hända när man tillsammans spenderar en helg hos Helenas mamma i Småland på den plats där Robin drunknat. Frågan om vad som egentligen hände dagen då han förolyckades börjar komma upp igen och anta nya dimensioner. Maria Bielke von Sydow leder läsaren fram till den laddade avslutningen på "Ingmar Bergman kände aldrig skuld" genom att använda sig av en enkel, uttrycksfull prosa och en driven, trovärdig dialog som förhöjer stämningen och för fram huvudkaraktärernas olika personligheter. Transportsträckorna mellan händelseförloppen är korta och detta bidrar till att öka spänningen i romanen, som är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa. Det är lätt att engagera sig i huvudpersonerna och man vill gärna veta vad som händer dem efter de totalt oväntade händelser som avslutar boken. Mitt intresse för Helena och Pär växte under tiden handlingen utvecklades och jag ser fram emot att läsa fortsättningen som finns planerad till utgivning i år.  

Sargassohavet.

Min andra utvalda bok för idag "Sargassohavet" av den "brittiska" författaren ,Jean Rhys, är av betydligt äldre datum. Den publicerades på 60-talet under sin engelska titel "Wide Sargasso sea" och utmärker sig även den av en avskalad, uttrycksfull prosa som kan verka bedrägligt enkel. Handlingen utspelar sig på den västindiska ön Dominica, där författaren själv växte upp, och återberättar historien om mr Rochesters första hustru i Charlotte Brontes kända 1800-talsroman "Jane Eyre". Antoinette Bertha Mason, som blivit känd genom litteraturhistorien som "den galna kvinnan på vinden" gestaltas här på ett helt nytt sätt. Läsaren får lära känna henne och hennes bakgrund och samtidigt ta del av Västindiens historia och de konflikter som alltid funnits på öarna. Den fantastiska, färgsprakande naturen målas upp och framställs som en levande mekanism som bidrar till att forma öborna och göra dem till dem de är, på gott och ont.  

Jean Rhys flyttade från Västindien till England som ung flicka och hon kunde aldrig förlika sig med kylan, både när det gällde klimatet och de stela, korrekta människorna. Trots att hon ständigt återvände till Storbrittannien efter längre vistelser på kontinenten, lärde hon sig aldrig komma överens med det som ansågs vara typiskt brittiskt. Ett återkommande tema i hennes böcker är avskyn för det engelska. Jean Rhys var ingen lycklig människa. Hennes liv kom att kantas av misslyckanden, det enda hon någonsin lyckades med var att skriva. För övrigt förblev hennes privatliv ett intrasslat helvete. Hon började sin karriär som korusflicka och turnerade ett tag på den engelska landsbygden med en revy som gick under namnet "Our miss Gibbs" men eftersom hon aldrig nådde några framgångar som skådespelerska, tröt pengarna och Jean Rhys eller Ella Rees Williams som hon egentligen hette blev med tiden beroende av ekonomiska bidrag från män som hon haft förhållanden med. Hon levde under en längre tid mer eller mindre som halvprostituerad, flyttade mellan olika sjabbiga hyresrum i London och Paris och överlevde genom att ta emot pengar från män. Hon gifte sig tre gånger men inget av äktenskapen blev helt lyckligt. Till stor del berodde nog detta på Jeans alkoholproblem, hon verkar ha supit sig fram genom livet, men också på att ingen man passade henne lika bra som hennes först stora kärlek. När han lämnade henne skrev hon att det var som att "bryta ryggraden". 

När "Sargassohavet" kom ut hade Jean försvunnit från det offentliga ögat redan under 1940-talet. Många trodde att hon dött av sitt alkoholmissbruk i något gudsförgätet hyresrum någonstans, men så var inte fallet. Jean var gammal, men hon levde fortfarande och när "Sargassohavet" blev en stor suuccé med både läsare och kritiker återupptäcktes hon. Tyvärr kom framgången, som hon själv sade, alltför sent. Trots att Jean blev gammal, hela 89 år, kunde hon inte tillgodogöra sig framgången som kom först på 1960-talet , då hon var över 70 år gammal.

Huvudpersonen i "Sargassohavet", den vita kreolflickan Antoinette Mason, bär på många likheter med Jean Rhys själv. Hon växer upp på Dominica inom den vita överklassen, hennes far har rötter i Storbrittannien och hennes mor är en kvinna från öarna. Antoinette är en överkänslig och romantisk ung kvinna som har svårt att veta var hon egentligen hör hemma. De vitas situation på Dominica är minst sagt inte bra. De hatas av lokalbefolkningen som kallar dem för vita kackelackor och de behandlas med artig hånfullhet av sitt svarta tjänstefolk. Antoinette växer upp med en kluvenhet inombords, något som också utmärkte författaren själv. Hon ser på sig själv som både brittisk och västindisk och hon känner sig som en främling i sin egen familj. Hennes förhållande till Christophine, en trollkunnig, svart kvinna från öarna som följt med hennes mor när hon gifte sig, är betydydligt mer kärleksfullt än det förhållande hon har till sin mor. När Antoinette far dör och hennes mor gifter om sig med en mr Mason upplever hon att modern enbart älskar och bryr sig om sitt nya barn och att hon själv förskjuts mer och mer, för att till slut hamna helt i bakgrunden.

Modern försvinner till sist helt in i sinnessjukdom när familjens gård, Coulibri, bränns ner av en hatisk och hämndlysten lokalbefolkning. Antoinettes halvbror dör under flykten undan elden och modern återhämtar sig aldrig. Den här händelsen drar också upp Antoinette från de rötter hon hon ändå haft och hennes enda fasta punkt i tillvaron utgörs av Christophine. Det blir därför katastrofalt för henne, som den nervösa och romantiska unga flicka hon är, när familjen Mason väljer att gifta bort henne med den känslokalle, unge engelsmannen, mr Rochester. Edward Rochester väljer att behandla Antoinette som ett objekt och han förstår sig aldrig på hennes känslor och intresserar sig inte för den bakgrund som format henne. Det skvaller som omger hennes familj och pratet om moderns sinnessjukdom tär på honom och han slutar älska sin unga hustru och börjar förakta henne istället. Rochester bestämmer sig ändå för att ta med sig Antoinette till Engalnd och när hon väl förts över dit, mer eller mindre mot sin vilja, låser han in henne på ett rum på vinden, med ursäkten att hon blivit galen precis som sin mor.

Jean Rhys växte liksom Antoinette upp med en kluven identitet. Hon såg på sig själv som en engelsk flicka och hade många romantiska föreställningar om England som hon skaffat sig genom att lyssna på släktingars prat och läsa engelska barnböcker.Samtidigt var hon ju också en del av Dominica med allt vad det innebar av häftiga känslor, utanförskap och ändå med en känsla av samhörighet med den spektakulära, tropiska natur som omgav henne som barn.Jean Rhys naturskildringar hoppar nästan ut från sidorna i boken, man ser hela landskapet med de tydliga, starka färgerna så tydligt framför sig att det ibland känns som om man själv stod och andades in den tropiska, lite förrädiska luften inne bland träden och blommorna.

När Jean Rhys, liksom Antoinette, kommer i kontakt med en riktig engelsk "gentleman" som hon älskar och blir beroende av och som sviker henne, dör hon den känslomässiga död som hon kallade för "den verkliga döden som ingen annan vet om" och hennes förstånd går inte att rädda. England , som blev en så stor besvikelse för Jean Rhys, får i "Sargassohavet" symbolisera ett fängelse där man låses in och tynar bort av kyla och känslolöshet, Jean Rhys i små kalla hyresrum och Antoinette Mason på en lika kall, mörk herrgårdsvind.

Allt detta är, liksom Jean Rhys andra böcker, uttryckt på en prosa som är så sparsmakad och perfekt att hon upprepade gånger, både före och efter sin död, kallats för Englands bästa författare. Jean Rhys lämnar ingenting åt slumpen och hennes kvinnliga karaktärer får, trots sin allmänna ömklighet, ett liv och en själ som når sin höjdpunkt hos Antoinette i "Sargassohavet". Jean Rhys hjältinnor ä,r med alla sina skavanker tidlösa och alla hennes böcker tillhör dem som man bör läsa som de klassiker de är.

För er som är ingtresserade kan jag rekommendera, förutom "Sargassohavet", romanerna: "Kvartett", "Efter mr MacKenzie, "God morgon midnatt" och novellsamlingen "Sov ruset av sig, damen!"



Hej.

På den här bloggen kan ni bland annat hämta information om min bok om det sk Medlemordet "Teolindas bittra tårar" samt om andra projekt jag har på gång. Boken kommer snart att finnas tillgänglig på Bokrondellen och ni som vill beställa den direkt av mig kan göra det genom att maila mig på salkavalka55@gmail.com. Jag kommer också att skriva om en del annat, ge bokresentioner och rekommendationer med mera.

"Teolindas bittra tårar" är till största delen en sann berättelse om mordet i Medle 1911 då min gammelfarfars bror, hemmansägaren Erik Brännström, sköts i huvudet och avled natten till söndagen den 29 januari efter en fyllefest i sitt hem i Medle strax utanför Skellefteå. Eriks fru, Teolinda Brännström, anhölls och häktades omedelbart som misstänkt för mordet och samtidigt arresterades den man hon antogs ha haft en utomäktenskaplig förbindelse med, rallaren Frans Persson från Skåne. Frans hade bott inneboende på Brännströms gård från sommarhalvåret 1910 och det hade skvallrats mycket om honom och Teolinda runt om i bygden. När Erik sköts antog därför länsman och kronofogden som kom farande till Medle från Skellefteå tidigt på söndagsmorgonen att Teolinda och Frans var ansvariga för hans död.

Paret fördes till häktet på polisstationen i Skellefteå där de fick sitta i många månader innan den slutgiltiga domen föll. Medlemordet blev ett av Skellefteås längsta och mest omskrivna rättsfall någonsin, det tog nio rannsakningar innan Frans och Teolinda till sist fick sina fall ställda på framtiden, någon förövare hittade man aldrig och det skvaller som omgett fallet ända från början  forsatte rulla på långt efter rättegången avslutats. Skvallret och det dåliga rykte som Teolinda hade skaffat sig i bygden skapade ett viktigt underlag för åklagarsidan när de skulle försöka få till en fällande dom. Många konstiga rykten sattes igång och ryktesspridningen hjälpte till med att trassla till rättegången ytterligare. Bland annat påstod man att Teolinda försökt ta livet av sig i häktet och att hon smugglat ut ett brev skrivet i blod, man sade också att hon försökt skaffa sig ett falskt pass och att en kvinna som motsvarade hennes signalement hade köpt en revolver i en av Skellefteås järnaffärer en kort tid före mordet. Om Frans Persson ryktades det att han hade smugit omkring "klädd som en mördare" i slokhatt och slänkappa på ett bröllop i en av granngårdarna någon månad innan Erik mördades.

 Allt det här bidrog givetvis till att svärta ner de två anklagade och den tidningsrapportering som sattes igång gjorde det inte lättare för dem. Lokaltidningen Norra Västerbotten hade startats upp i december 1910 och Medlemordet kom som på beställning för tidningens unge lokalredaktör, Ivar Österström. Han satte omdelbart igång med att skicka direktrapporter från rätten som kunde läsas samma dag som rannsakningarna  hölls och tidningen blev snabbt det mest lästa nyhetsbladet i trakten. Detta innebar att Frans och Teolinda hängdes ut av pressen, som ställde sig på åklagarens sida och tidningsrapporterna gjorde det ännu svårare för dem att hävda sin oskuld, något som de ändå ägnade sig åt med stor energi. Ingen av dem gick med på att de hade mördat Erik Brännström och inte heller erkände de någon kärleksaffär. Till slut blev man tvungen att släppa paret på grund av bristande bevisföring och deras fall ställdes på framtiden. Man hittade aldrig några nya bevis mot dem och någon annan gärningsman kunde aldrig spåras, men både Frans och Teolinda blev lidande under resten av sina liv eftersom de flesta i bygden fortfarande trodde på att de varit skyldiga till mordet på Erik.

I "Teolindas bittra tårar" har jag skildrat händelserna före och efter mordet som jag har förstått dem och lagt till lite historia som förklarar kvinnans situation vid den tidpunkt då skilsmässor var svåra att få, alkoholens roll, samt lite allmän bygdehistoria som sätter berättelsen i sitt sammanhang och gör den mer allmängiltig och intressant för de läsare som inte känner till de livsvillkor som Västerbottens bönder tvingades leva under vid tiden för förra sekelskiftet.

Priset på boken är för närvarande 150 kr om ni beställer den direkt från mig. Den går också att beställa genom Bokia, men då ligger nätpriset på 182 kr för närvarande.